En sisådär 20 månader efter senaste inlägget. Jag har inte tagit en paus i bloggandet. Jag har inte tagit en paus i politiken. Jag har helt enkelt bara varit lat. Men nu blir det andra bullar. Vi får se hur länge det varar..

Senast jag skrev var jag nyss hemkommen från Miljöpartiets kommundagar, denna gång är det från kongressen jag åker tåg. I egenskap av ombud för Miljöpartiet Bollebygd satte jag mig i torsdags kväll på ett chartrat tåg upp mot Umeå för att i tre dagar delta i ett späckat schema av motionsbehandling, seminarier, motionsbehandling, tal, motionsbehandling och motionsbehandling. Jag hoppas innerligt att årets stadgeändring om motionsrätten åtgärdar problemet med den stora mängden undermåliga motioner. Kanske gör man ett försök att ta reda på vad partiet redan driver om man måste söka stöd för sin motion. Man kan ju hoppas. Men detta inlägg var inte tänkt att handla om onödiga motioner. Snarare om oönskade sådana.

Det tycks mig att Miljöpartiet dras med en ovanligt hög andel stolliga och flummiga rättshaverister. Exempel på detta syns i de ständigt återkommande motioner om alternativmedicin (KAM), elallergi och lagstiftning om vita tak. På varje kongress behandlas även ett stort antal motioner som vill ha förbud och/eller starka restriktioner inom allehanda detaljområden. Från årets kongress kan nämnas lagstadgad BMI-gräns för modeller, inspelning och lagring av alla sammanträden i offentliga förvaltningar, nämnder och fullmäktigen (etc), förbud mot långtradare och införandet av en ny universell tideräkning med tillskapandet av World Wide Web år 1993 som år 0.

Det är en utbredd uppfattning att Miljöpartiet är ett flumparti utan verklighetsförankring eller realistisk politik. För mig är det precis tvärt om. Miljöpartiet står som enda parti i Sveriges riksdag för en politik med tydliga kopplingar till vetenskapliga resultat och rationalitet utan att för den skull förespråka teknokrati. Vi bör arbeta och arbetar systematiskt för att utforma reformer som med stöd i vetenskap och rationellt tänkande leder samhället närmre våra tre solidariteter. Vi måste samtidigt akta oss för att förespråka reformer som kanske i längden leder åt rätt håll men som i sig själva strider mot någon av de tre solidariteterna.

Jag ser det som ett gott tecken att ingen av ovan nämnda motioner vann kongressens gehör. Vi är på rätt spår!

Nyss hemkommen från Miljöpartiets kommun- och landstingsdagar, med otaliga seminarier om allt från den kommunala budgetprocessen till biologisk mångfald, med otrevlig mat men fantastiskt sällskap, med möten med partikamrater från hela Sverige och politiska förebilder. Och inspiration!

När Sverige nu sällat sig till (i stort sett) resten av Europa i fråga om att ha ett främlingsfientligt parti i sitt parlament, när högern får allt starkare gehör för tanken ‘se till dig själv och skit i andra’ och socialismen helt verkar ha tappat förmågan till nytänkande och viljan till förändring, i ett sådant samhällsklimat framträder (iaf för mig) Miljöpartiet som ett allt starkare alternativ.

I ett land som är rikt och säger sig vilja ligga i framkant i miljö- och klimatarbetet men varken vill gå före och visa vägen när det gäller utsläppsminskningar eller klarar av att förvalta de ekosystem som finns lokalt i landet framstår Miljöpartiet allmer (återigen för mig) som det enda vettiga politiska partiet.

Det finns problem. Segregation är ett sådant, bostadsbrist, växthusgasutsläpp, minskande biologisk mångfald, ökande kvicksilverhalter i sjöar, fattigdom och orättvisor är andra. Man kan inte lösa ett problem genom att förvärra ett annat. Man kan inte minska klimatproblemen genom att gödsla monokulturer av gran och leda kvicksilver ner i sjöar, man kan inte konsumera sig ur fattigdom på bekostnad av klimatet och man kan inte minska segregationen genom att utestänga människor man inte vill ha.

Vackra bilder på samma tema fick vi titta på och de flesta, minus de beska kommentarerna från fotografen, finns att uppleva här.

Mer om Miljöpartiets kommun- och landstingsdagar finns här, här och här.

Jag försöker fn trixa ihop en intressant men klurig ekologiinlämning och snubblade i samband med detta över info om ett par riktigt skumma växter.

Numero uno är Welwitschia mirabilis, eventuellt den enda växt som klarar av att leva i Namibias öken. Den får större delen av sitt vatten från dagligt återkommande dimma som uppstår när havsluften möter den torra ökenluften. Welwitschian kan genom speciella klyvöppningar i de breda bladen ta upp vattnet, för att under de hetaste timmarna mitt på dagen sedan stänga igen klyvöppningarna för att hålla kvar vattnet.

Nummer två är en av världens allra äldsta organismer. Det är ett sjögräs som växer i hela medelhavet (längs med kusten, djupare än 50 m finns inte tillräckligt med ljud) och som bildar stora klonkolonier. En sådan klonkoloni utanför och runt Ibiza (ja, partyön) bedöms vara minst 100.000 år. Detta är alltså genetiskt sett en och samma ‘individ’ som fanns redan innan vi människor blev ‘sapiens’…
Pretty cool, huh?!

Bo Kasper växer

2010/11/21

”En smitta sprider sig över Europa. […] I Belgien heter den front national, i Tyskland heter den NDP […] i Sverige Sverigedemokraterna.” Som ett spoken word-inpass i låten gav det ny tyngd åt texten i ‘Människor som ingen vill se’.

Någon gång i slutet av nittiotalet köpte (eller fick, minns aldrig sånt) jag skivan Hittills, en samling av Bo kaspers orkesters största låtar fram till dess. Det var bra musik. Det var tillräckligt bra för att några låtar skulle fastna. Det var dock inte musik som passade min arga och ångestfyllda tonårstid så bko blev aldrig några idoler. Då.

När jag i för några år sedan plockade fram skivan igen och lyssnade med äldre öron fann jag en skärpa i text och musik (inte alla låtar) blandat med lekfullhet och ett stort mått ironi, en blandning som jag fastnade för. Sedan dess har bko spelats flitigt i perioder, många av deras låtar har växt för mig, samtidigt som nya mästerverk tillkommit.

Och så igår såg jag dem live för första gången, och blev ytterligt förvånad över deras förmåga att fylla upp Lisebergshallen med en enorm energi. Vissa låtar tenderade nästan mot arenarock, något som jag aldrig förknippat med bko tidigare.
I en tidningsrecension av nya albumet New Orleans jämförs bko med Kent, en liknelse som jag efter att ha sett båda banden live inom loppet av några månader, har lättare att köpa. De är väldigt olika och har olika styrkor, men helt klart finns även likheter.

Bko har röjt plats för sig i mitt musikhjärta och kommer stanna där ett tag till framöver.
Att  Bo Sundström dessutom på scen tar ställning mot rasism och SD gör bara att de växer än mer.

Första kommunfullmäktigesammanträdet avklarat och diverse lärdomar kan dras. För det första är det förbannat bra om (åtminstone) de två ledamöterna från samma parti samtalar kring ärendena på dagordningen INNAN mötet. Det är nästan så att man skulle kunnat komma på det innan..
En annan lärdom är att det är helt ok för samtliga ledamöter att vara lite fumliga och göra lite fel, även för kommunfullmäktiges ordförande. Bollebygds kommunfullmäktige har nämligen numera en av landets yngsta kommunfullmäktigeordföranden, hela ett år yngre än undertecknad som är född 83.
En tredje intressant lärdom, som jag själv dock infrågasätter något, är att det är helt i sin ordning att peka ut ett borgensåtagande till en idrottsförening som en del i kommunens stöd till föreningsrörelsen samtidigt som man kräver säkerhet för borgen. Det blir ett väldigt billigt stöd..

Ja det finns massor att skriva om kommunalpolitiken och det kommer troligtvis bli en (alldeles för stor) del av den här bloggen i framtiden. Återstår att se om jag kommer ha något övrigt intressant att dela med mig av framöver.

Resultat

2010/09/20

Det finns en del att glädjas åt. Mp fördubblar troligtvis sitt mandat i Bollebygd kommunfullmäktige, mp gick starkt framåt i stort sett överallt och är nu t.ex tredje största parti i riksdagen. Själv har jag dock stora svårigheter att känna någon glädje just nu.

Sverige har fått ett främlingsfientligt parti, med starka kopplingar till nazismen, i riksdagen. Sverige är rasistiskt.

Sd gick inte framåt trots dess uppenbara rasism och dess nazistiska kopplingar, utan just på grund av dem. Det är inte sd som är problemet, det är svenska folket. Läs mer om detta här.

Efter en kollegas kommentar angående det, i hennes tycke, omoraliska i att LO stödjer S genom en reklamkampanj började jag fundera alltmer på denna fråga. Finns det något problematiskt med dessa typer av kampanjstöd? Uppenbarligen finns det de som tycker det..
Som medlem i en fackförening har man (iaf i Sverige) lika stor makt att påverka den föreningens verksamhet som alla andra medlemmar. Facket består av dess medlemmar, varken mer eller mindre. Det är därmed relativt poänglöst att klaga på vart medlemsavgiften går, gå antingen ur föreningen eller se till att påverka den i den riktning du önskar. Här finns ändå ett visst mått av kontroll över vart ens pengar går.
Det finns dock inte när det gäller Svenskt Näringsliv. Denna organisation spenderar enormt mycket mer cash på lobbying, diverse tankesmedjor och reklam än vad arbetarrörelsen kan uppbåda. Dessa pengar kommer i grunden från konsumtion, dvs våra plånböcker, men här saknas all form av demokratisk kontroll.
Alltså: om det är problematiskt att arbetarrörelsen stödjer S så borde i allra högsta grad vara problematiskt även att SN stödjer alliansen. Och med tanke på att jag varken sympatiserar med S eller alliansen så kan vi ju begränsa båda sidor, gärna för mig.