Bo Kasper växer

“En smitta sprider sig över Europa. [...] I Belgien heter den front national, i Tyskland heter den NDP [...] i Sverige Sverigedemokraterna.” Som ett spoken word-inpass i låten gav det ny tyngd åt texten i ‘Människor som ingen vill se’.

Någon gång i slutet av nittiotalet köpte (eller fick, minns aldrig sånt) jag skivan Hittills, en samling av Bo kaspers orkesters största låtar fram till dess. Det var bra musik. Det var tillräckligt bra för att några låtar skulle fastna. Det var dock inte musik som passade min arga och ångestfyllda tonårstid så bko blev aldrig några idoler. Då.

När jag i för några år sedan plockade fram skivan igen och lyssnade med äldre öron fann jag en skärpa i text och musik (inte alla låtar) blandat med lekfullhet och ett stort mått ironi, en blandning som jag fastnade för. Sedan dess har bko spelats flitigt i perioder, många av deras låtar har växt för mig, samtidigt som nya mästerverk tillkommit.

Och så igår såg jag dem live för första gången, och blev ytterligt förvånad över deras förmåga att fylla upp Lisebergshallen med en enorm energi. Vissa låtar tenderade nästan mot arenarock, något som jag aldrig förknippat med bko tidigare.
I en tidningsrecension av nya albumet New Orleans jämförs bko med Kent, en liknelse som jag efter att ha sett båda banden live inom loppet av några månader, har lättare att köpa. De är väldigt olika och har olika styrkor, men helt klart finns även likheter.

Bko har röjt plats för sig i mitt musikhjärta och kommer stanna där ett tag till framöver.
Att  Bo Sundström dessutom på scen tar ställning mot rasism och SD gör bara att de växer än mer.